"The economic man"

Är nationalekonomernas hypotes att människans beteende huvudsakligen styrs av ekonomisk egennytta (”the economic man”) sann?

Om man verkar inom näringslivet får man kanske lätt det intrycket. Men om man verkar inom den ideella sektorn, vilket halva Sveriges befolkning gör på det ena eller andra sättet, då får man otaliga bevis för att den inte är sann.

Det finns individer som styrs av ekonomisk egennytta och andra som styrs av andra faktorer. Dessutom tycks det oerhört vanligt att den som styrs av ekonomisk egennytta i vissa sammanhang, inte alls gör det i andra.

De som alltid, i alla sammanhang, styrs av ekonomisk egennytta är förmodligen ganska få. Den typen av egoister är sällan omtyckta. Varför nationalekonomerna ser dem som normalmänniskor är svårt att förstå. Vore hypotesen sann skulle den ideella sektorn inte existera. Frågan är om ens det moderna samhället skulle finnas.

Sociala entreprenörer: Andreas And

Hur många känner idag till Andreas And? Inte många. Ändå var han bland de första och största av våra sociala entreprenörer. Men å andra sidan, hur många personer födda på 1200-talet känner folk i allmänhet till? Någon kung eller riddare kanske.

Andreas And (1250- 1317) var varken kung eller riddare. Han var domprost i Uppsala. Men framförallt var han en pionjär inom ideella sektorn och som sådan givetvis en social entreprenör.

Som domprost i Uppsala under sju ärkebiskopar och kyrkans starke man, satte han helt säkert sin prägel på mångt och mycket under denna kyrkans nydaningstid. Han var med och skrev Upplandslagen och kallades att utreda gränsen mellan Uppland och Sörmland. Han satt med i kungens råd. Det gjorde han på jobbet. På fritiden startade han några stiftelser och en ideell förening.

Andreas tog magisterexamen i Paris 1275. Han var en av våra första akademiker alltså. I Paris lärde han sig uppenbarligen också en del om ideella organisationer.

Till det vi vet om Andreas Ands ideella verksamhet hör följande:

• 1291 grundade Andreas And ett hem för tolv svenska studenter i Paris. Därmed skapade han det första svenska studentstipendiet, studenthemmet och studentnationen.
• Som domprost lät Andreas And inrätta en domskola i Uppsala. För att eleverna skulle ha någon stans att bo donerade han några byggnader. Skolan var föregångaren till Katedralskolan och byggnaderna blev senare en del av Uppsala universitet.
• Andreas And tog initiativet till och skrev stadgarna till det första helgeandshuset i Sverige. Det stod färdigt i Uppsala 1303. Denna välgörenhetsinrättning fungerade som sjukstuga, fattigstuga och pensionärshem i ett. Det finansierades genom donationer och insamlingar.
• 1305 tog Andreas And initiativ till en förening, Helgeandsgillet, och blev dess ordförande. Gillets uppgift var att stödja helgeandshusets verksamhet - det var helt enkelt dess stödförening. En av de insamlingsmetoder föreningen använde var att hyra ut salubodar.
  

Sociala entreprenörer: Henry Dunant

Sociala entreprenörer är något som framförallt funnits och finns inom den ideella sektorn. De flesta av dem är emellertid okända. Det finns flera goda och några inte så goda skäl till det.

Det ideella arbetet är kollektivt (man kan inte bilda sin egen förening, man måste vara flera) och ger därför inget utrymme för primadonnor. Det görs också främst i liten skala, på hemorten. Dessutom är det ideella arbetet sällan en huvudsyssla för dess entreprenörer; det är en obetald bisyssla på fritiden vid sidan av en annan och kanske i sig publik karriär. Dessutom föredrar de flesta ideella organisationer och därmed också deras entreprenörer att verka i det tysta. Ingen social entreprenör hittills har vad jag vet tagit patent eller på annat sätt sökt skydda sin ide; tvärt om uppmuntrar de ofta andra att kopiera.

Allt detta är i grunden goda skäl till att de ideella sociala entreprenörerna är många men okända. Mindre goda skäl är naturligtvis att media och forskare inte uppmärksammar dem och att efterföljare i andra sektorer gärna suddar ut sina föregångare.

På grund av allt detta är det få ideella entreprenörer som blir kända och ihågkomna, i vart fall i just den egenskapen. Det ger intrycket hos många att de aldrig funnits. De namn som ändå poppar upp i historieböcker och tidningsartiklar, som folk har i minne och som förekommer i korsord och frågesporter är framförallt de vars verksamhet varit religiös (tänk på alla de stora religionsgrundarna) eller politisk som t.ex. Mahatma Gandhi och Nelson Mandela, eller vars rörelser blivit internationella, t.ex. Scouternas Lord Baden-Powell. Till de senare hör schweizaren Henry Dunant (1828-1910), en på många sätt typisk social entreprenör.

För i dagarna exakt 150 år sedan (24 juni, 1859) blev Dunant vittne till slaget vid Solferino. Där lämnade Frankrikes, Österrikes och Sardinens arméer tiotusentals sårade kvar på slagfältet utan vård. Ställd inför detta förvandlades en tillfälligt förbipasserande Dunant från affärsman till social entreprenör. Han grep in tillsammans med kvinnor från trakten och andra som ställde upp. Men han nöjde sig inte med detta. Efteråt startade han en process som på många sätt kom att förändra världen.

Dunant som varit med att grunda KFUM tänkte i ideella banor. Han såg ett pockande samhälleligt behov och han såg en ideell lösning på det.

Kärnan i hans idé - inte hans affärsidé, utan hans humanitära idé - var att i fredstid rekrytera, utbilda och organisera frivilliga för att i krig rädda liv på slagfältet.

Dunant idé att leverera en ideell tjänst med hjälp av i förväg utbildade, organiserade och utrustade frivilliga var, såvitt jag vet, något helt nytt. Fram till dess organiserade man medlemmar som kom med den kunskap och de färdigheter de hade, eller mobiliserade spontana frivilliga på plats. Dunant insåg att ingendera av detta dög när det bokstavligen var fråga om liv eller död. Han ville ha kompetens och organisation, men han ville inte ha anställda. Han ansåg att frivilliga var bättre. De var mer engagerade, mer medkännande.

Denna kärnidé ledde till en rad följdidéer. Här de tre viktigaste: 1) Det behövdes en organisation för att organisera dessa frivilliga (= nationella rödakorsföreningar). 2) På slagfältet behövde det frivilliga och deras utrustning skydd i form av en symbol som visade att de var neutrala och inte skulle angripas (= rödkorssymbolen). 3) De stridande måste också enas om regler för hur sådana räddningsinsatser kan göras (= Genèvekonventionerna).

Ur Dunants idé växte fram världens största humanitära nätverk, rödakorsrörelsen, som är verksamt genom nationella förbund i praktiskt taget varje land i världen. Denna organisation är större och når ut vidare än något företag och gör detta främst genom ideella insatser och med ideell finansiering. Ur hans idé växte också fram de regler för krigföring som gäller idag. Hans skapelse har också direkt eller indirekt inspirerat bildandet av ett otal internationella och nationella organisationer inklusive FN.

Efter slaget vid Solferino inledde Henry Dunant en opinionsbildningskampanj för sin idé. Han skrev och publicerade en bok, Minnen från Solferino (1862), som han inte sålde, utan skickade gratis till dem han ville påverka. Han gav sig också ut på lobbyingturné i Europa för att bearbetade kungar och regeringar och delta i internationella konferenser.

Minnen från Solferino är en välskriven och läsvärd bok. Det är en pamflett, men också en av ytterst få skrifter tillgängliga för utomstående i vilken en social entreprenör, redan i början av sin skapelse, beskriver sin idé och dess bakgrund.

Det var Dunant som kläckte idén och som sålde den till Europa. Han uppfann hjulet och satte det i rullning. Men det var inte han som fick det att rulla vidare och i rätt riktning. Den som gjorde det var Gustave Moynier (1826-1910). Det var framförallt han som såg till att Dunants idé blev verklighet.

Dunant och Moynier var bägge sociala entreprenörer med rötter i Genèves föreningsliv, men med helt olika profil: Dunant vara visionären, Moynier organisatören. I det långa loppet drog de inte jämt.

Arbetet att förverkliga Dunants idé gjordes inom ramen för en redan existerande ideell organisation i Genève, Sociétè genevoise d’utilité publique, där Gustave Moynier var ordförande. Inspirerad av Dunants bok tillsatte organisationen på sitt medlemsmöte den 9 februari 1863 ett speciellt utskott för arbetet.

Ordförande i utskottet var den 76-årige generalen Henri Dufour. Han representerade den militära professionen och var den ende av dem som var internationellt känd. Vice ordförande och den som ledde arbetet var Gustave Moynier. Läkekonsten representerades av två kirurger, Théodore Maunoir och Louis Appia. Den senare hade skrivit två handböcker i krigskirurgi. Henry Dunant var med sina 35 år yngst i kommittén och dess sekreterare.

Detta utskott hade ett år senare omvandlats till den första rödakorskommittén (även om namnet Röda Korset kom först senare) med Moynier som ordförande och Dunant som sekreterare. Därmed hade grunden lagts för det som numera är Internationella Rödakorskommittén. Kommittén arbetade vidare längs två linjer: 1) att se till att rödakorsföreningar startades i olika länder, och 2) att få till stånd det vi idag kallar Genèvekonventionerna.

Kommitténs sammansättning var oförändrad fram till 1867 då Moynier tvingade Dunant att avgå.

Henry Dunant, som då hade hjälp till att starta rödakorsföreningen i Genève och den i Frankrike, erbjöd sig redan 1864 att avgå ur kommittén sedan Moynier sagt till honom att inte agera på egen hand i kommitténs namn. Han övertalades dock att kvarstå.

1867 drabbades Dunant av en stor skandal. Han hade försök rädda sina egna misslyckade affärer i Algeriet genom vissa finansiella transaktioner i ett bolag i Genève där han satt i ledningen. Enligt domstolen vilseledde han sina partners och aktieägare och dömdes som ensam vållande till företagets konkurs. Därmed försvann han, 39 år gammal, vanärad och i personlig konkurs från det offentliga för i stort sett resten av sitt liv. Tidvis var han uteliggare i Paris. Men han fortsatte också att föreslå eller ta olika sociala initiativ, bl.a. inom fredsområdet och för jämlikhet mellan könen.

1901 fick Dunant Nobels fredspris för sin idé att grunda Röda Korset.

Källor:
Henry Dunant, Minnen från Solferino.
Jean de Senarclens (2005), The Founding of the Red Cross – Gustave Moynier, its Master Builder. Genève: Slatkine.

Länkar:
Société Henry Dunant
International Committee of the Red Cross
International Federation of Red Cross and Red Crescent Societies
Svenska Röda Korset

Röstetal och legitimitet i studentkårer

I en debattartikel i UNT 12/6 argumenterar Ulrika Karlsson, riksdagsledamot (M), för det kloka i riksdagens beslut att avskaffa kårobligatoriet.

Ett av hennes viktigare argument är att studenternas engagemang är lågt:

”Som före detta ordförande för Uppsala studentkårs fullmäktige vet jag att engagemanget för kårens verksamhet är lågt bland studenterna och att deltagandet i kårfullmäktigevalen är minimalt. Endast 12,9 procent valde att rösta vid 2008 års val till Uppsala studentkår (som är Sveriges största med sina 33 000 medlemmar). Så har bilden sett ut under många år, och bilden är densamma runt om i landet. Det vittnar om att studentkårerna saknar den legitimitet som ofta åberopas som ett skäl för kårobligatoriets existens.”

Argumentet är utomordentligt svagt. Är det verkligen så att en ideell förening får sin legitimitet från hur hög procent som är involverad i dess val? Vem har bestämt det? Och om det vore sant, hur många ideella föreningar i Sverige, inklusive partierna, skulle då anses legitima?

Är 12,9 procent röstande en låg, normal eller hög siffra? Ulrika Karlsson hävdar att den är låg. Baserat på vad? Jag skulle vilja påstå att den, med tanke på omständigheterna, är hög.

Vi talar här om en ideell organisation. Vi ska då jämföra med val i ideella föreningar och inte med val till riksdagen. Vi talar också om normala föreningar, inte om aktivistgrupper eller sekter. Forskning har visat att graden av ideellt engagemang i en förening, allt annat lika, är störst i enheter som har upp till ca 300 medlemmar och att detta sedan minskar.

En förening med 33 000 medlemmar i en enda juridisk enhet är för stor för att engagera sina medlemmar. Normalt skulle valdeltagandet kunna ligga runt någon procent. Att den är så hög som 12,9 procent i Uppsala studentkår beror nog på att kampen mellan olika kårpartier skapar ett engagemang, inte för kåren och dess verksamhet, utan för kårvalet.

Från forskningen vet vi att svensken vill ha rätt att delta på årsmötet i sin förening, men deltar gör man inte utan särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara att årsmötet är organiserat på ett attraktivt sätt. Ett annat kan vara att det finns en konflikt inom föreningen som engagerar. Normalt är deltagande i föreningens demokratiska process något som endast lockar en inre krets. Det är inget mått på medlemmarnas engagemang.

Enligt min erfarenhet finns det fyra faktorer som mer än annan påverkar graden av engagemang i en förening: Syftet, verksamheten, organisationsstrukturen och ledningen. Om engagemanget är lågt så beror det på problem med en eller flera av dessa faktorer. Av dem är naturligtvis ledningen viktigast eftersom den kan ändra alla de övriga.

Att medlemskapet är obligatoriskt leder i sig inte till minskat medlemsengagemang, men att inkomsten är garanterad kan leda till svagare ledning, vilket kan leda till lägre engagemang.

Det normala i föreningar som växer sig för stora, som Uppsala studentkår, är inte att införa partival, utan att dela in den i mindre enheter och skapa en förbundsstruktur med indirekta val. Då skulle man slippa ha kårpartier, som splittrar medlemskåren, och istället ha val efter kompetens. Genom att arbeta i mindre enheter ökar medlemsengagemanget dramatiskt.

Sociala entreprenörer

Ideella organisationer har funnits i alla tider. De har mestadels spelat en viktig roll i samhällsutvecklingen. Men hur många känner till detta? Hur många vet vad de gjort och hur de gjorde det? I bästa fall endast en handfull. Den ideella insatsens roll i historien är en blind fläck inte bara i allmänhetens ögon, utan också i historikernas, samhällsvetarnas, journalisternas och inte minst politikernas.

Denna brist på kunskap om de ideella organisationerna, vad de uträttat och hur de fungerar får en rad konsekvenser. En av dem, kanske inte den viktigaste, men ganska typisk, är att andra organisationer eller typer av organisationer tar åt sig äran av det som ideella uträttat.

De kanske viktigaste exemplen på detta finns inom den offentliga sektorn. Mycket av dagens vård och sociala service har sina rötter i den ideella sektorn. Ett exempel är hemtjänsten som drevs av ideella organisationer innan den togs över av kommunerna. Tandvård för barn och flygambulanser är andra exempel på sådant som utvecklades av ideella (i detta fall Röda Korset) och sedan togs över av det offentliga.

Men fenomenet att osynliggöra ideella föregångare gäller inte bara offentlig sektor, utan även näringslivet. Talande exempel är opinionsbildning och lobbying. Dessa hör till den ideella sektorns paradnummer med väl dokumenterade exempel långt tillbaka i tiden. Ändå påstås ofta att detta är metoder som utvecklats av personer och organisationer inom näringslivet.

Ett av de begrepp och företeelser inom näringslivet som är trendiga och heta just nu är sociala entreprenörer eller samhällsentreprenörer. Det finns de som påstår att detta är något nytt, att företagare går i spetsen och att de dammiga (och närmast utdöda) folkrörelserna här har något viktigt att lära. Även för ideella mål är nämligen kommersiella metoder bäst, hävdas det, dessutom är de profitabla.

Denna typ av påståenden är grundade i okunskap, framförallt om ideella organisationer och deras verksamhet, men förmodligen också om näringslivet. Jag har t.ex. svårt att tro att företagare som använder sin verksamhet eller sina vinster för att göra gott är något nytt. Var sådant i själva verket inte vanligare och mer omfattande på 1800-talet än idag? Men den diskussionen överlåter jag gärna åt andra.

När det gäller ideella organisationer däremot så ligger det i deras själva natur att vara just sociala entreprenörer. De startas för att lösa olösta problem. Det faktum att verksamheten bedrivs utan avsikt att skapa vinst till de inblandade är inte ett hinder, utan snarare en fördel. Det ger frihet! Det ökar möjligheterna!

Visst finns det sociala entreprenörer också inom näringslivet, och visst kan vissa typer av samhällsproblem attackeras med kommersiella metoder, men det som på sådant sätt uträttas kommer alltid att vara marginellt jämfört med det som ideella organisationer gör.

Vad näringslivet bör göra är inte att försöka ersätta ideella organisationer, utan att stödja dem.

När Frances Hesselbein, själv en social entreprenör och då chef för The Peter F. Drucker Foundation, på inbjudan av Svenska Röda Korset pratade för en liten grupp svenska företag om den här typen av frågor för drygt tio år sedan sa hon, att dagens samhällsproblem är så stora att varken offentlig sektor, ideell sektor eller näringsliv kan lösa dem på egen hand. De måste samarbeta.

I ett sådant samarbete bör givetvis varje partner bidra med det den är bäst på. För näringslivets (eller offentliga sektorns) del är detta knappast att vara social entreprenör. Det är nämligen ideella sektorn bäst på.

EU-valet och föreningarnas framtid

Allt större del av lagstiftningen i Sverige har sina rötter i beslut som fattas inom EU. Detta i sig är tyvärr dåliga nyheter för alla som värnar om svenska folkrörelsers och föreningars framtid.

Problemet är att insikten om föreningslivets betydelse för demokratin och för ett lands utveckling är mycket låg inom EU som institution. Detsamma gäller kunskapen om hur föreningar verkar och blir framgångsrika.

Det finns en rad faktorer som samverkat till att EU blivit och förblir föreningsblint.

En av de viktigaste faktorerna är givetvis att den ideella sektorn i majoriteten av EU-länderna är svag. Det är egentligen bara i Holland, England och Norden som sektorn är väl utvecklad. I de flesta länderna spelar ideella organisationer en betydligt blygsammare roll än i Sverige.

En annan viktig faktor är att det inom EU inte finns någon gemensam förståelse för vad en förening eller en stiftelse är för något. Inom EU i stort är t.ex. begreppet folkrörelse okänt och ointressant.

Det finns ideella organisationer i alla EU-länder, men nationell lagstiftning, tradition m.m. gör att de ser olika ut, uppfattas olika och har olika samhällsroll. EU-kommisionen fann i en undersökning 1991 att det bland de dåvarande medlemsstaterna inte fanns två länder med exakt samma mönster av ideella organisationer och verksamheter. Sedan dess har EU:s medlemsskara blivit ännu brokigare.

EU:s begrepp "social ekonomi" är ett försök att skapa tydlighet när det gäller de ideella organisationerna, men demonstrerar egentligen bara EU:s okunnighet och oförmåga.

Problemet med det föreningsblinda EU är att dess beslut utarbetas och fattas utan tillbörlig hänsyn till de ideella organisationernas särdrag. Därmed blir dessa motarbetade och systematiskt missgynnade jämfört med företagen. På sikt kan detta leda till att den ideella sektorn i Sverige krymper.

Det enda försvar de svenska ideella organisationerna idag har mot de föreningsblinda EU-beslutens konsekvenser är att riksdag och myndigheter här hemma i alla sina beslut väger in också de ideella organisationernas behov.

I det stundande EU-valet kan man stödja kandidater som främjar den ideella sektorns tillväxt och fortbestånd i Sverige och andra EU-länder. Men finns det några sådana kandidater?

Risk att bonussjukan smittar av sig

Varför belönar sig näringslivets toppar med orimliga löner och bonusar? Skulle företagen annars förlora oersättlig kompetens? Knappast. Så stor är inte den internationella efterfrågan. Skulle cheferna annars inte göra sitt bästa? Knappast det heller, andra drivkrafter än pengar spelar också roll.

Jag tror att förklaringen är enklare än så: Pengarna finns tillgängliga; de skyddas inte mot missbruk.

För bara någon generation eller så tillbaka kontrollerades storföretagen ännu av privata ägare. Det låg i deras intresse att balansera företagets långsiktiga och kortsiktiga intressen och att skydda företagets pengar från missbruk. På den tiden betalades inte högre lön till VD än vad som var nödvändigt.

Den typen av ägare finns inte längre. Idag kontrolleras storföretagen istället av institutioner som också styrs och leds av tjänstemän.

Peter F. Drucker kallade i Post-Capitalist Society (1993) detta nya slags företagsägande för ”kapitalism utan kapitalister”, ett resultat av pensionsfonderna. Det kapital dessa förfogar över är ofantligt mycket större och mer koncentrerat än vad någonsin förekom förr. Det i sig är riskfyllt. Samtidigt leder tjänstemannakapitalismen till en rad problem. Ett av dem är, hur skydda fondpengarna från plundrare? Ett annat är att detta oengagerade ägande kräver ett nytt sätt att driva och kontrollera företag.

Om skyddet mot plundrare är svagt i USA, så är det ännu svagare i Sverige. En viktig del av Skandia-skandalen var försöket att plundra den ideella fond som innehåller pensionsspararnas pengar. Märkligt nog tycks inte ens detta vara kriminellt.

Det är inte olagligt för stämmor och styrelser att bevilja företagets chefer fantasilöner och bonusar. Men det är omoraliskt och det drabbar företaget och dess övriga intressenter. Tillfället gör tjuven, sägs det. Och tillfället i detta fall är den brist på kontroll som dagens svaga ägande, alltså fondkapitalismen, lett till.

Nu kan man undra varför jag skriver om detta i en blogg som handlar om ideella sektorn. Men vänskapskorruption, omoral och skenande chefslöner i storföretagen är inte en ensak enbart för näringslivet. På sikt drabbar det oss alla. T.ex. smittar det av sig och korrumperar chefslönerna också inom staten (inklusive politiken) och så småningom den ideella sektorn.

Föreningar fyller tomrum

Folk går samman i ideella föreningar för att göra något för dem viktigt, inte för att döda tid. Ideellt arbete innebär alltid ett mått av uppoffring. Det dras inte igång i onödan. Det dubblerar inte vad andra gör tillräckligt bra. Det fyller tomrum.

Eftersom föreningar startas för att göra något viktigt som är ogjort, återfinns de framförallt inom de områden där varken familj, stat eller näringsliv kan, vill eller får leverera. Ändrad balans mellan dessa samhällets fyra grundläggande sektorer är ett av de viktigaste skälen till att den ideella sektorns huvudinriktning i ett land ändras över tid och att den skiljer sig från ett land till ett annat. Vad familj, stat och näringsliv gör och inte gör är nämligen inte statiskt, utan varierar över tid och mellan länder.

Att fylla tomrum är förvisso den vanligaste drivkraften när föreningar startas, men hur de sedan utvecklas och vad de gör när de blivit etablerade är en helt annan sak. Detta styrs av en rad inte alltid logiska faktorer. Den ideella energin, det bränsle föreningar startas med och lever av initialt, alstras dock alltid av det som annars skulle ha blivit ogjort.

Att starta en förening är ett billigt, effektivt och engagerande sätt att ta sig an ett ouppfyllt behov. Föreningen baseras främst på deltagarnas egna resurser: Medlemmarna bidrar med engagemang, förmåga och tid och ofta även med pengar och andra resurser.

Etiskt fel ta betalt två gånger för samma jobb

I min bok Professionell ideell - Om att verka med ideell logik skrev jag apropå löner:

"Företag äger sina pengar och må slösa, men folkrörelser har sina i förtroende. Det är medlemmarnas, givarnas eller skattebetalarnas pengar. De är givna mot löfte. ... Att inrätta strikta regler för hur pengarna får användas är därför en mycket viktig fråga för styrelsen. "

Detta gäller alla ideella organisationer och något liknande kan man säga om stat och kommun. Den som tänker efter inser att samma synsätt också måste gälla den typ av företag som producerar sina vinster med kundernas och inte ägarnas pengar. Dit hör definitivt AMF, som drivs enligt ömsesidiga principer, d.v.s. hela vinsten ska tillfalla spararna.

Det är styrelsens uppdrag att se till att resurserna används på rätt sätt. Den har inte rätt att på intressenternas bekostnad gynna sig själv eller den anställda ledningen. Den ska tvärt om upprätthålla sunda principer för löner och ersättningar. Av massmediauppgifter att döma har styrelsen inom AMF inte klarat det.

Detsamma tycks gälla LO:s egen styrelse.

De flesta ideella organisationer i Sverige har en ideell ordförande. Han eller hon sköter sitt uppdrag obetalt eller mot ett symboliskt arvode. För att möjliggöra detta anställer större organisationer en generalsekretare (titeln kan variera) för att avlasta styrelsen. Fackföreningar och partier har en annan tradition. Där är ofta ordföranden arvoderad på heltid och har en något annorlunda roll.

Det finns för- och nackdelar med båda modellerna och ingen har kunnat visa att den ena är avsevärt mycket bättre än den andra, eller att högre lön/arvode ger en bättre ordförande.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin är heltidsarvoderad. Hon har en månadslön på knappt 60 000 kr. Så långt är allt gott och väl. Som en del av sitt LO-uppdrag sitter hon i ett antal styrelser, närmare bestämt 24 stycken. Ur etisk synvinkel är detta inget problem, men är det ett vettigt resursutnyttjande?

Men det är ett etiskt problem att hon får extra arvoden, sammanlagt 400 000 kr, för sitt arbete i 6 av styrelserna.

Att som LO:s representant sitta i dessa styrelser är en del av jobbet att vara LO:s ordförande. Det har LO redan betalt för. Eventuellt arvode ska alltså inte tillfalla personen utan organisationen. Att så sker är styrelsens ansvar. Höj gärna lönen om så är nödvändigt, men ta bort de extra arvodena.

Kasta inte bidrag i sjön!

I DN 8 mars läste jag annonsen ”En idé om freden”. Det var Folke Bernadotteakademin som utlyste projektbidrag. ”Ideella föreningar, enskilda organisationer och stiftelser” är välkomna att söka. ”Kreativa och nytänkande förslag välkomnas särskilt.”

En seriös organisation, ett gott syfte, finansiering till ideella organisationer som främjar freden – mot allt detta har jag inget att invända, tvärt om.

Men jag har tre funderingar:

1) Den första rör definitionen av målgruppen. För att kunna verka måste en organisation vara en juridisk person. Vad gäller ideella organisationer finns i Sverige bara två typer: ideella föreningar och stiftelser. ”Enskilda organisationer” är inte en tredje variant, utan en delmängd; det finns ingen sådan som inte antingen är en ideell förening eller en stiftelse. Begreppet enskilda organisationer är nog det närmaste på svenska man kommer engelskans NGO: bägge syftar på ideella organisationer involverade i biståndsarbetet och bägge är utöver det ytterligt vaga.

2) Varför bidrag till projekt? Varför slösa bort pengar på den form av verksamhet som inom ideella organisationer är minst effektiv och leder till minst utveckling? Varför inte satsa på metoder som ger verksamhet och långsiktig tillväxt istället?

3) Varför lägga tonvikt på ”kreativa och nytänkande förslag”? Varför inte istället satsa på och sprida det som är ”effektivt och beprövat” både inom och mellan organisationer? Varken givaren eller mottagaren har någon långsiktig nytta av att organisationen testar nya idéer om dessa inte ingår i en långsiktig (och finansierad) plan för organisations- eller verksamhetsutveckling.

Folke Bernadotteakademin är naturligtvis inte ensam om att på detta sätt satsa på nytänkande projekt. Detta är snarare det gängse. Det är (eller ser i vart fall ut att vara) effektivt. Det är också billigt, d.v.s. overheadkostnaderna är låga. Men i bägge fallen bara för givaren och bara på kort sikt.

Att ge bort pengar utan att skada är svårt. Det är en lärdom såväl inom socialtjänsten som inom biståndet. Att ge bort pengar som verkligen leder till utveckling är ännu svårare. Det kan inte ske utan avsevärt arbete också på givarsidan. Det måste få kosta. Den nuvarande trenden att jaga overhedkostnader i givande är skadlig.

Det en ideell organisation behöver för att göra mer nytta än vad den gör idag, är inte projektbidrag utan en investering i dess organisations- och verksamhetsutveckling. Om detta stöd ges och används på rätt sätt så kan även små summor ge stora effekter.

Kårobligatoriet, regeringen och föreningsfriheten

Nu föreslår regeringen riksdagen att avskaffa kårobligatoriet. I en kommentar säger den ansvarige ministern Lars Leijonborg (FP):

– Kårobligatoriet är lika fel som en gång kollektivanslutningen till Socialdemokraterna och statskyrkan var. Det har överlevt sig själv.

Birger Schlaug påpekar påpassligt att hans och Åsa Domeijs första motion i riksdagen för drygt 20 år sedan handlade just om att avveckla kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet respektive statskyrkan och kårobligatoriet. I samma inlägg argumenterar han för den negativa föreningsfriheten, d.v.s. rätten att stå utanför.

Jag tycker bägge har fel. Kollektivanslutningen till ett parti och en obligatorisk skyldighet att tillhöra en statskyrka är en sak, kårobligatoriet en annan. De två första handlar om politisk och religiös frihet, vilka är en viktig del av de mänskliga rättigheterna. Studentkåren ska vara partipolitiskt och religiöst obunden; det den erbjuder är praktiska rättigheter och service. Att endast medlemmar kan ta del av dessa strider inte mot föreningsfriheten eller de mänskliga rättigheterna. I själva verket är denna typ av monopol vanliga. Detta diskuterade jag i min blogg Kårobligatoriet strider inte mot föreningsfriheten 2007-04-04.

Kan staten tvinga medborgarna att betala en avgift för att få ta del av en samhällelig nyttighet? Visst, det förekommer hela tiden, t.ex. skatt och kommunala avgifter. Men kan staten verkligen tvinga medborgarna att betala för en nyttighet som levereras av en från staten självständig ideell organisation? Även där är svaret ja. Det viktigaste exemplet är TV-avgiften.

Om partierna vore logiska, men det är de naturligtvis inte, skulle nästa obligatorium till avskaffning vara just TV-avgiften. Är jag själv för att avskaffa den? Nej! Nyttan av public service TV och radio överväger nackdelen med avgiften. Detsamma vill nog många säga om kårobligatoriet.

Det finns de som vill ta bort kårobligatoriet därför att valdeltagandet är lågt, omkring tio procent. Detta låga deltagande ses som ett bevis för lågt engagemang. Men även detta är ett falskt argument. Inom helt frivilliga föreningar är det inte ovanligt att endast 10 procent av medlemmarna kommer på årsmötet. Ideellt engagemanget kan helt enkelt inte mätas i hur många som deltar i föreningsvalen.

Problemet med kårerna är snarare partiväsendet. I föreningslivet i allmänhet tillåts inte den typen av fraktionsverksamhet, utan alla kandidater ställer upp som individer och värderas enbart efter sin insats för det gemensamma. Vid partival skjuts ideologi och partiprogram i förgrunden. Det kan bli heta strider som ökar engagemanget inom ”valmanskåren”, men det kan också leda till misstro och allmänt ointresse. Ett lågt valdeltagande gynnar små, mycket aktiva partier och missgynnar stora, relativt passiva.

Med obligatoriet är kårerna statligt sanktionerade organisationer precis som statskyrkan var. När de nu blir oberoende får vi hoppas att de också avskaffar partiväsendet. Annars kommer många av de nuvarande problemen att kvarstå fast i ett mer utsatt läge.

Enligt regeringens förslag ska det obligatoriska medlemskapet i studentkårerna tas bort redan 1 juli 2010. I samband med det får kårerna behålla sin skattefrihet och får som kompensation för det avskaffade obligatoriet ett statsbidrag om 105 kr per student och år.

Att regeringen vill ge ideella organisationer mindre än ett och ett halvt år på sig att ställa om från ”skyddad verkstad” till kamp på en ”ideell marknad” är häpnadsväckande. Bristen på förståelse för utmaningen i den uppgiften är påfallande. Det är fullt möjligt att det inte är bristen på pengar, som många tror, utan bristen på tid och kompetens som kommer att sätta krokben för kårerna.

Det behövs alltså tid, kompetens och investeringsmedel för den här typen av radikala omställningar. Men det är inte nog. Det behövs också ledare som vågar och vill genomföra de nödvändiga förändringarna. Kanske är det en ny typ av ledare som kårerna nu behöver. Det är väl inte troligt att de kan hämtas från partierna.

Momsregler missgynnar ideell verksamhet

En ny statlig utredning har tillsatts för att återigen försöka dra in de ideella föreningarna i momssystemet. Tidigare har flera misslyckade framstötar gjorts om att momsbelägga ideella verksamheter. Signalerna sägs ha sitt ursprung i EU, som tyvärr har låg förståelse för det speciella med ideella verksamheter.

Ideellt arbete och ideella organisationer ser olika ut i olika EU-länder. I vissa är den ideella sektorn ytterligt svag, det gäller Frankrike och länderna i södra Europa och Östeuropa. I många av länderna, t.ex. Belgien och Tyskland, spelar de ideella organisationerna en helt annan roll än i Sverige. Man bör därför inte förvänta sig att EU ska ha någon större förståelse för den ideella sektorns behov i Sverige. Kunskapen och erfarenheten saknas. Och tyvärr har den svenska ideella sektorn hittills varit allt för passiv gentemot EU:s institutioner.

Ett skäl som momsivrarna åberopar är att det skulle vara rättvist av konkurrensskäl att också ideella organisationer tar ut moms. Idag måste företag lägga på moms när de säljer en tjänst eller vara. Det behöver inte ideella verksamheter. Å andra sidan kan företag dra av momsen på allt de köper. Det kan inte de ideella.

Detta rättviseargument är märkligt och i svenska sammanhang närmast ett svepskäl. Den direkta konkurrensen mellan ideella verksamheter och företag har hos oss hittills varit minimal. Få har därför blivit missgynnade. Konkurrensen kommer dock att öka framöver. Inte minst med de regler, t.ex. om offentlig upphandling som EU tvingar fram. Regler som också de gynnar företag och missgynnar ideella organisationer. Med dem i ryggen kommer fler företag – precis som sker globalt – att etablerar sig på traditionellt ideella marknader.

En viktig anledning till att momsreglerna inte kan tillämpas på ideella verksamheter är att de är skräddarsydda för kommersiell verksamhet. I dem finns inte utrymme för sådant som skänkta varor eller ideellt arbete, det som är den svenska ideella sektorns resursmässiga grund. Med en sådan resursbas är det ett större problem för ideella organisationer att bli momsbelagda än vad det är för kommuner och landsting. De blir direkt missgynnade.

Det finns dock en stor orättvisa redan i det nuvarande momssystemet. Ideella organisationer har ingen möjlighet att kompensera sig för den moms de betalar på sina inköp. Därmed är de missgynnade i relation till offentliga sektorn.

Kommuner och landsting, som också är momsbefriade, får nämligen en särskild kompensation för den moms de betalar. Systemet, som kallas Ludvikamomsen, ”eliminerar … skevheter i konkurrensen gentemot verksamheter i privat regi” skriver Dagens Samhälle nr 5 2009.

Varför ska stat och näringsliv skyddas och kompenseras, men inte de allmännyttiga organisationerna inom den ideella sektorn?

Sverige bör inte bara bibehålla momsfriheten för ideella organisationer, den bör också utvidga Ludvikamomsen till att också omfatta de allmännyttiga ideella organisationerna.

Frivilligt arbete främjar hälsan

På sistone har jag sett flera artiklar om att kultur främjar hälsan. Dagens recension av Nils Brage Nordlander (Uppsala Nya Tidning 19/2) av boken Kulturen och hälsan (red. Gunnar Bjursell och Lotta Vahlne Westerhäll) är ett bra exempel. Jag har svårt att tro att det inte finns samband mellan - lämplig - kulturkonsumtion och bättre hälsa. Men det måste vara svårt att isolera kulturen från annat närliggande som också har sådan effekt, t.ex. ideellt engagemang.

Det finns i USA en rad studier som visat att den som engagerar sig ideellt också främjar sin egen hälsa.

År 2007 sammanfattade AmeriCorps i en rapport resultatet av tidigare forskning. Studien visar att det finns ett starkt samband mellan organiserat frivilligt arbete och en bra hälsa. De frivilliga (ibland kallas de volontärer) har en lägre dödlighet, bättre rörlighet och lägre grad av depressioner än de som inte arbetar frivilligt. När man jämförde olika åldersgrupper fann man att särskilt pensionärer mår bättre av att engagera sig ideellt.

Men inte allt frivilligarbete har positiva effekter. Enligt en studie i Australien (rapporterade i BBC News 14/5 2004) kan det tvärt om vara skadligt för hälsan. Det kan det vara om t.ex. organisation och ledning är dålig och om de frivilliga inte får rätt stöd och hjälp. Att organisera frivilliga kräver särskild kompetens.

Det är t.ex viktigt att inte överutnyttja de frivilliga. Statistik från ett antal länder visar att organiserade frivilliga i genomsnitt arbetar 2-3 timmar i veckan, inte mer. Att dimensionera frivilliguppgifterna till ca 100 frivilligtimmar om året anses också vara ”best practice” bland utbildade frivilligorganisatörer. Tyvärr finns det organisationer, inte minst inom biståndet, som ofta bryter mot denna elementära regel.

Intressant nog visar den amerikanska studien ovan, att de för hälsan positiva effekterna med frivilligarbetet uppstår just vid denna normala grad av engagemang. Att öka antalet frivilligtimmar över det har inga ytterligare hälsofrämjande effekt.

Ideella sektorn behöver sin egen företrädare

Göteborgs FöreningsCenter (GFC) bildades 1995 och är ett kompetens- och utvecklingscenter för organisationer som bedriver frivilligt socialt arbete i Göteborgsregionen. Det har cirka 87 medlemsorganisationer, bland annat föreningar, frivilligcentraler, kyrkliga organisationer, självhjälpsgrupper och telefonjourer. GFC är ett mycket bra exempel på regional och sektorsvis samverkan inom den ideella sektorn.

Det finns liknande grupperingar på riksplanet, men tyvärr inget övergripande samarbete. Det finns ingen organisation som företräder hela sektorn; ingen som kan tala för alla. Det är ett stort handikapp för sektorn och för alla dess organisationer.

Här om dagen skrev jag därför ett inlägg på GFC:s blogg att det är Dags att bilda Svenskt Föreningsliv. Lars Pettersson på Famna och GFC:s Nicklas Kartengren håller med i sina kommentarer. Vi får se vad den fortsatta diskussionen ger.

Om ulv i fårakläder

I nyckelromanen Välgörarna - den motvillige journalisten berättar Nuri Kino och Jenny Nordberg om utstuderat fusk och korruption inom en ideell biståndsorganisation, inom FN, och med SIDA-medel. Det är en intressant och läsvärd bok ur många synvinklar, inte minst därför att den också ger läsaren en inblick i hjältens syrianska invandrarmiljö och kultur.

Boken har verklighetsbakgrund. Den korrupta organisationen och dess ledare och de sekt- och fuskmetoder som beskrivs fanns och finns i verkligheten om än under annat namn. Nuri Kino har tidigare skrivit om dem på nyhetsplats i Dagens Nyheter.

Det handlar om en sekt som håller sig i bakgrunden, men på olika sätt kontrollerar och driver frontorganisationer som i Sverige och andra länder framstår som helt legitima biståndsföreningar och -projekt. Insamling och försäljning av begagnade kläder är en viktig del både av imagen och av finansieringen. Bara en bråkdel av insamlade medel går dock till bistånd, resten hamnar i sektens händer för ledarnas privata konsumtion eller för annan verksamhet. Trots det hade organisationen 90-konto.

Romanen beskriver allt detta riktigt bra. Den är därför en bra påminnelse om att till synes behjärtansvärda ideella organisationer också kan utnyttjas för andra syften än de officiella. I detta fall var det en politisk sekt som gjorde det, i andra fall kan det vara t.ex. maffian eller CIA.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Välgörarna - den motvillige journalisten av Nuri Kino

Ökat förtroende för ideella organisationer

”Världen litar på ideella organisationer” rapporterade Dagen 5 februari.

Enligt PR-firman Richard Edelmans internationella förtroendebarometer ”litar världen mest av allt på ideella organisationer. Mer än på regeringar, företag och medier”. Företagen tappar kraftigt och mest i förtroende jämfört med tidigare mätningar. Bara 17 procent säger att de litar på information från ett bolags vd, skriver Richard Edelman i ett pressmeddelande.

”När marknadsekonomins företrädare inte upplevs som ärliga - då vänder vi oss i stället till de idéburna aktörerna. De ideella organisationerna placerar sig nu i topp i förtroendeligan. Och det är en världsomspännande trend”.

Äventyrsroman med viktig föreningshistoria

Jag har just läst Ken Folletts senaste bok En värld utan slut. Det är en lättläst äventyrsroman om England under 1300-talet. Den har toppat bestsellerlistorna i många länder.

Det som gör att jag skriver om den här är att den också på ett alldeles utmärkt sätt illustrerar betydelsen av ideella föreningar och metoder under medeltiden. Borgarna i staden Kingsbridge organiserar sig i skrån (oturligt nog felöversatt till gillen i den svenska utgåvan) och gillen på demokratisk grund. Det gör att de tillslut kan frigöra sig från sitt feodala beroende av klostret och bli en fri handelsstad.

Boken illustrerar också kampen mellan demokrati och byråkrati i klostret. Klostersamfunden var ursprungligen ideella organisationer. Av tradition hade munkarna och nunnorna rätt att genom omröstning välja sina egna ledare. Men överheten – såväl den kyrkliga som världsliga – önskade sätta stopp för det. Därför införde de regeln att den valde också måste bli godkänd av dem. Så småningom utvecklades detta till att ledarna helt och hållet tillsattes uppifrån.

Läs boken och du får viktig föreningshistoria på köpet.

Tror du att detta bara är påhitt i en äventyrsroman och inte verklighetsbaserat? Då kan du läsa historikern Barbara W. Tuchmans En fjärran spegel – Det stormiga 1300-talet. Det är en också en lättläst och spännande bestseller fast på vetenskaplig grund.

Och slutligen, vill du veta vad 1300-talets föreningar har för betydelse för dig idag. Då kan du läsa professor Robert Putnams Den fungerande demokratin – Medborgarandans rötter i Italien.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om En värld utan slut av Ken Follett

Födkrok istället för engagemang

Under rubriken ”Dyraste fullmäktige i Solna” berättar Uppsala Nya Tidning (23/1) om de arvoden som ledamöterna i kommunfullmäktige får. Idag är det endast i 20 av landets kommuner som uppdraget fortfarande är ideellt. I övriga varierar arvodena från närmast symboliskt till mycket välbetalt.

I en undersökning av arvodena som tidningen Dagens Samhälle gjort ligger Solna i topp. Där får kommunfullmäktiges ledamöter ett årsarvode på 34 900 kronor och dessutom 730 kronor per sammanträde (dubbelt om mötet varar mer än fyra timmar). I Tingsryd, Uppvidinge, Ängelholm och Borgholm får ledamöterna inget arvode alls. Så var det i alla kommuner förr.

Professor Erik Amnå är demokratiforskare vid Örebro Universitet. Han anser att sitta i kommunfullmäktige bör vara ett obetalat förtroendeuppdrag så som det var förr. Men trenden går åt andra hållet. Enligt Dagens Samhälle ställde ledamöterna i ungefär 60 fullmäktige upp ideellt, alltså gratis, år 2000. Nu är det bara 20.

”Nu får man in ett inslag av ekonomisk kalkyl som inte leder till att det blir ett bra urval av människor som kommer dit. Jag tycker man ska försöka motverka tendenser som leder till att politiker blir ett yrke, så att det inte blir så att man går till sin syo-konsulent i skolan och frågar hur ska jag välja för att bli politiker, säger Amnå.”

Erik Amnå har rätt. Arvodena snedvrider rekryteringen och förvandlar politikeruppdraget till en födkrok istället för ett engagemang. Att detta leder till negativa effekter vet vi från föreningslivet (som ju är den politiska demokratins urmoder).

Kyrkostämman avskaffas – klok strategi?

Bara några dagar efter att jag publicerade min förra blogg, rapporterade Uppsala Nya Tidning (UNT 17/1) att Östuna församling strax utanför Knivsta nu håller sin allra sista kyrkostämma. För den som funderar över Svenska kyrkans framtida framgång är det en mycket intressant artikel.

Kyrkostämmans uppgång och fall
Kyrkostämman har sina rötter i sockenstämman som etablerades i slutet på 1200-talet. Från början behandlade den socknens alla angelägenheter, såväl kyrkliga som världsliga, men 1862 separerades de två. Sockenstämman är alltså anfader till både kyrkostämman och dagens kommuner.

När den skapades byggde sockenstämman på redan etablerade demokratiska traditioner som fanns inom det medeltida och förmedeltida föreningslivet. Med dem lades grunden för ett starkt demokratiskt lokalt självstyre.

Den direktdemokrati som sockenstämman vilade på har numera försvunnit helt inom kommunalpolitiken och nästan helt inom kyrkan. Den sista resten, kyrkostämman, har endast levt kvar i de allra minsta församlingarna, de med färre än 500 röstberättigade medlemmar. Enligt UNT rör det sig om 17 stycken i hela Uppland. Och nu försvinner den helt. Det beslutade Kyrkomötet 2007.

Kyrkostämmans roll
Förr hade kyrkostämman stor betydelse. ”Det var här som alla beslut, problem och ekonomiska frågar inom församlingen togs upp och avgjordes. I dag har den förlorat en stor del av sin makt. Den enda betydelsefulla uppgiften är numera att utse ett kyrkoråd”, skriver UNT och fortsätter:

”Förr i tiden hölls kyrkostämma två gånger om året och extrainkallade stämmor var vanligt när någon viktig fråga skulle avgöras. Men i och med att beslutsorganets makt ebbat ut har också stämmorna blivit färre och mindre välbesökta. I Östuna församling hölls den senaste för tre år sedan när kyrkorådet skulle väljas. Cirka 15 personer deltog.”

Leder till minskat engagemang
Kyrkostämmans ordförande Wille Palmgren och kyrkorådets ordförande Kim Nylander i Östuna anser att avskaffandet kommer att leda till minskat ideellt engagemang.

Min kommentar
Svenska kyrkan är numera en ideell organisation, men den har ännu inte anpassat sin organisationsstruktur och sitt sätt att verka till denna nya logik. Det är ganska naturligt. I mycket stora organisationer tar det tid t.o.m. att börja förändras i rätt riktning. Ofta krävs en större kris för att det ens ska bli av.

Nu till frågan om kyrkostämman:

Indirekt demokrati är nödvändig i förbundsstrukturer, men inte på gräsrotsnivån. Där fungerar det bäst om styrelser väljs på och rapporterar till ett årsmöte till vilket alla medlemmar är inbjudna.

Antalet medlemmar som verkligen kommer på årsmötet är vanligen inte så stort – det är de mest engagerade som kommer. Men deras engagemang är toppen på ett isberg. Utan dem försvinner även övriga. Att få kommer till årsmötet är därför inget skäl att avskaffa det.

Det är naturligtvis viktigt att ett årsmöte har mandat att fatta beslut om alla viktiga frågor som rör medlemmarna. Att ha mötet fast utan ansvar är skendemokrati. Det leder i sig till lågt deltagande. Ökat ansvar leder till ökat engagemang.

Utanför de allra största städerna har små församlingar största förutsättningarna att skapa den samhörighet och det engagemang som leder till aktiva medlemmar och många medlemmar. Sådana små församlingar kommer att fungera bäst ifall de leds av styrelser som väljs av och rapporterar till ett årsmöte till vilket alla församlingsmedlemmar är inbjudna.

Alltså, om Svenska kyrkan vill öka det ideella engagemanget och hejda medlemstappet, så vore det klokt att öka antalet små församlingar, återinföra kyrkostämman och att ge stämman ett ökat mandat.

Sammanslagningar försvagar Svenska kyrkan

Antalet församlingar i Svenska kyrkan minskar snabbt. Snart har 40 % försvunnit sedan år 2000. Det är en utveckling som borde oroa kyrkans ledning.

Några ögonblicksbilder
Antalet församlingar i Svenska kyrkan har minskat snabbt sedan skilsmässan från staten. Här är några ögonblicksbilder från hösten 2008:

• Gryta kyrkliga samfällighet och pastorats tio församlingar kommer med stor sannolikhet att slås samman (Uppsala Nya Tidning 7 december).
• I Boden utreder samfälligheten en sammanslagning av församlingarna Gunnarsbyn, Sävast och Överluleå (Norrbottens-Kuriren 18 november).
• ”Vendels församling har ansökt hos stiftsstyrelsen att får gå ihop med Tegelsmora församling. Det skulle bland annat spara pengar, anser man i Vendel. Problemet är bara att Tegelsmora inte vill.” (Uppsala Nya Tidning 24 november)
• Fyra församlingar i Stockholm kan bli en. Men två av församlingarna, Johannes och Matteus, vill inte vara med. (Kyrkans Tidning 5 december).
• Göteborgs stift föreslår att fem församlingar ska bli en (Borås Tidning 29 oktober).

Snabb minskning
Vid separationen från staten hade kyrkan 2 517 församlingar. Sedan dess har antalet minskat snabbt. Se nedan. Enligt Kyrkans Tidning (26 november) kommer det bara att finnas ca 1 460 efter nästa års kyrkoval. Det är en minskning på över 40 %:

• År 2000 fanns 2 517 församlingar.
• År 2002 fanns 2 219 församlingar (- 298, - 12 %).
• År 2006 fanns 1 837 församlingar (- 382, - 17 %).
• År 2008 fanns 1 803 församlingar ( - 34, - 2 %).
• År 2010 kommer att finnas 1 462 församlingar (- 341, - 19 %).*
• Total minskning sedan 2000: - 1 055 församlingar (- 42 %).*

* Prognos. Samtliga siffror baseras på uppgifter i Kyrkans Tidning 26 november, 2008.

Skäl till sammanslagningar
Sammanslagningarna brukar motiveras med vikande befolknings- (urbaniseringen!) och medlemsunderlag (sekulariseringen!), dålig ekonomi, tung administration m.m. Strukturer som lever kvar sedan statskyrkotiden tycks också verka i samma riktning. Det finns t.ex. krav på att varje församling ska kunna hantera kyrkofullmäktigeval.

Inte bara små
I början var det främst små församlingar i glesbygd som slogs samman. Men nu drabbas även medelstora städer som Norrköping, Eskilstuna och Södertälje, och Stockholms innerstad.

Negativa effekter
En färsk utvärdering i Lunds stift av effekterna visar att antalet gudstjänster minskat kraftigt i de sammanlagda församlingarna. Antalet gudstjänstbesökare och de förtroendevaldas och frivilligas engagemang minskar också.

Kyrkan är numera en ideell organisation
Efter frigörelsen från staten är kyrkan åter en ideell organisation och Sveriges största folkrörelse. Det är ur den synvinkeln man måste se sammanslagningarna.

Ideell logik
Ideella organisationer baseras på ideell logik. Denna skiljer sig från de logiker som gör myndigheter och företag framgångsrika. Endast genom att basera sin struktur, verksamhet, strategier och beslutsfattande på ideell logik kan Svenska kyrkan bli riktigt framgångsrik. Det är en stor skillnad, kanske den största, från statskyrkans dagar.

Små församlingar bättre än stora
Låt oss ta församlingssammanslagningarna som exempel. Företag och myndigheter, som baseras på pengar och personal, har stordriftsfördelar, men det har inte ideella organisationer, som baseras på medlemmar och ideella insatser. De har smådriftsfördelar och lyckas bäst om det lokala arbetet utförs i många små enheter.

Sammanslagningar försvagar
Baserat på vad vi genom forskning och praktik vet om folkrörelser och andra ideella organisationer, inte minst frikyrkoförsamlingar, så kan vi generellt säga:

• Att folkrörelser växer genom att öka antalet lokalorganisationer. Det är inte pengar som är det viktiga, utan förmågan att lokalt skapa ett ideellt engagemang.
• Att det är betydligt enklare att skapa och behålla ideellt engagemang i små lokalorganisationer än stora. Trehundra medlemmar är optimalt; däröver minskar engagemangsgraden.
• Att en minskning av antalet lokalorganisationer leder till allmän tillbakagång. Färre självstyrande lokala enheter leder till färre ideellt engagerade, vilket i sin tur leder till minskat medlemsantal, färre sympatisörer m. m.

Bättre strategi behövs
Kort sagt, dagens sammanslagningar stoppar inte, utan snarare spär på Svenska kyrkans problem. De borde bekymra kyrkans ledning. De behöver en bättre strategi. En som också tar hänsyn till att kyrkan numera åter är en ideell organisation.